– Jag har aldrig haft så mycket kontakt med grannarna som här, säger Kristin Bjurner. Trots att vi inte ens ser närmsta hus.

Tillsammans med maken Guy Bruno bor hon i torpet Mostugan, 5 km från Bettna. Här lever de mitt i naturen med höns, katter, hund och kanin och med 10 minuters promenad till Yngaren. När alla barn och barnbarn hälsar på finns det gott om plats i gästhuset, ett gammalt spannmålsmagasin.

Guy bodde tidigare med sina barn i radhus i Vaxholm, Kristin i lägenhet på Lidingö. När Guys yngsta flicka tog studenten började Guy och Kristin att titta efter något gemensamt.

– Vi letade länge och väl, minns Guy, först i Roslagen där Kristin har sina rötter, sedan i Sörmland – jag kommer från Nyköping. Men så fort vi såg det här stället visste vi att det var rätt. Vi köpte det som sommarbostad men tröttnade på Stockholmsköerna och flyttade hit permanent 2001.

Guy drev eget bokförlag, vilket gick utmärkt att sköta från Mostugan. Kristin jobbade mitt i Stockholm och pendlade i ungefär ett år.

– Det gick jättebra, tycker Kristin. Men när jag erbjöds jobb i Sörmlands läns landsting, som utbildningssamordnare inom psykiatrin, var ju det ännu bättre.

Kristin har en whiplashskada som gör att hon har svårt med exempelvis höga ljud och skakiga tunnelbanetåg.

– Det var ett lyft att komma hit, säger Kristin. Jag har det lika stressigt på jobbet nu som förut. Men här kan jag bryta stressen. Det är så tyst. Man lever med naturen, påtar i jorden och byter grödor med grannarna. Vi flyttar aldrig härifrån, det här är det bästa vi gjort.